Det Fabulösa Livet

Jag börjar mer och mer vänja mig vid det här med att kalla bbg för mitt hem. På söndag har jag varit hemma i tre veckor, vilket också blir rekord för hur länge jag varit hemma i sträck sedan förra sommaren. Tänker lite på en karaktär i tvprogrammet "Rasten" som jag och Jacob tittade mycket på när vi var små som sa något i stil med "Kom ihåg att ta två steg framåt och ett steg bakåt när ni går, så att ni får se så mycket som möjligt av världen". Nu var den karaktären visserligen en free spirit och menade kanske inte att man ska ta två steg framåt och ett steg bakåt när det kommer till förändringar men för tillfället känns det som att det är så jag hanterar hela den här "flyttahemprocessen". Fast ibland känns det nästan tvärtom, som att jag tar ett steg framåt och livet hårdhänt drar mig två steg bakåt. Igår var en sådan bakåtdag. I måndags var jag väldigt lycklig, hela familjen tog ledigt från det husprojekt vi (dvs alla förutom jag pga lattjej97) befinne

Det gick ju ett bra tag där jag inte bloggade något överhuvudtaget men fortsatte att leva livet eftersom, revolutionerande nog, livet är en sådan grej som fortsätter även om ens blogg står still. SHIET! Från mina bloggfria månader, som också var mina sista månader i götet, finns en hel del bilder och jag tänkte helt enkelt att de bilderna kunde få dyka upp här, lite pö om pö. Vi börjar i nutiden och så bara jobbar vi oss bakåt. Häng med! Min allra sista vecka i Göteborg rådde jag om Davves lägenhet eftersom kontraktet till min gick ut innan jag slutade på jobbet. Två nätter bodde vi där tillsammans men sedan drog han till Uppsala för att träffa släkt och jag kunde njuta av att gå på toa med öppen dörr. Jag passade även på att ge mig ut på lite egna äventyr, bland annat till majorna och till världskulturmuseet! Random bilder från den veckan kommer här: Den sista dagen jag och Davve hade tillsammans i götet passade vi på att utnyttja vår egenkomponerande hashtag #JDpåä

 Hej bloggen! Sist vi hördes var det i junis början, jag satt i slackerlyans kök och visste att det bara var lite mer än en månad kvar tills jag skulle lämna Göteborg. Nu, idag, sitter jag i soffan i vardagsrummet i Borensberg. Med andra ord är jag hemhemma. På riktigt och för längre än en vecka i sträck. För 13 dagar sedan konfirmerades mina konfirmander, de som jag i början var livrädd för och i slutet knappt ville släppa iväg från kyrkan, och efter det hängde jag kvar i kyrkan någon timma för att verkligen säga adjö till allt det som varit mitt liv de senaste 10 månaderna. Städade på kontoret, kramade om Josef, Iris och Andreas och lovade allt och alla att komma på besök inom en snar framtid. Dagen efter, det vill säga för 12 dagar sedan, kom mina föräldrar till Tuve torg, packade in min stora och tunga väska i bilen och så rullade vi hem. Åt på Burger King på vägen hem eftersom jag var orimligt sugen på snabbmat, plockade med mig en papperskrona med ursäkten att den var till

Hallå hallå Glassbilen stannade precis utanför mitt fönster. Befinner mig alltså i valet och kvalet mellan om jag ska springa ut och köpa på mig lite glass, som på de gamla goda tiderna när jag och Jacob var små och det var SUPERVIKTIGT att inte missa glassbilen när den kom på fredagskvällarna, eller inte. Är egentligen inte sugen på glass och nu åkte den precis vidare till nästa kvarter så den chansen gled mig ur händerna. Jaha ja. Idag är det ju Sveriges nationaldag. Det vet väl de allra flesta som bor här, skulle jag gissa på. Jag har varit lite ambivalent kring nationaldagen de senaste åren för det är så lätt att koppla allting som har med nationalism att göra till Sverigedemokraterna. I alla fall i min värld. Och är det något jag verkligen inte vill kopplas till så är det just SD, eller andra högerextrema krafter. Ordet sverigevän till exempel är ett ord som får mig att rysa och lite liknande känslor kan jag ha inför nationaldagen. Vad är det vi blir nationalistiska för egentl

Tjabba tjena! Nu har det gått nästan en månad sedan jag uppdaterade här... Så mycket för den comebacken, hehe. Chattade med My idag om det här med att blogga om sitt liv och den självkritik som alltid uppkommer hos oss båda. Inget är nästan aldrig tillräckligt bra för att hamna på internet till allmän beskådan och då blir det väldigt lätt för min del att jag bara struntar i att blogga, även om jag egentligen tycker att det är kul. Blev peppad och sugen på att blogga lite av mitt och Mys snack dock så här är jag, i soffan med datorn i knäet och lugn musik i hörlurarna. Vi får se vart det bär av. Sist jag bloggade var jag på g till Björkekärrs kyrka för goseplföreläsning med tillhörande gospelgudstjänst. Mycket gospel blev det men det är ju en fantastisk grej att lyssna på (kanske även att ägna sig åt?) så ingen klagosång från mitt håll inte. Senare den kvällen, när jag kommit hem från kyrkan och satt på vardagsrumsbordet och filosoferade kring livet messade Finnja och frågade om jag

Ja ni... Hej hej hallå, eller hur jag nu brukar inleda mina blogginlägg. Det var länge sedan. Livet hände. Det är ju en fruktansvärt uttjatad ursäkt men inte desto mindre sann. Jag kom hem till Götet efter julledigheten, saknade den trygghet, glädje och lycka jag känt av hela förra terminen och sedan dröjde det månader innan dem känslorna behagade att dyka upp igen. Istället för att älska att bo själv hatade jag det och istället för att känna att jobbet var meningsfullt ville jag bara att det skulle ta slut så att jag kunde få komma till lägenheten, slänga mig i sängen och sova i flera timmar, så att jag inte behövde vara vaken och anstränga mig för att verka glad när jag innerst inne inte var speciellt glad. I vissa perioder är allting lekande lätt och fyllt av glitter, i vissa perioder är det helt tvärtom och det är i det landet, det som är grått och mörkt och som får en att känna att det mesta är meningslöst och ovärt, som jag spenderat de senaste månaderna. Det är inget konst

Tja bloggen! Imorse vaknade jag av alarmet kvart i sju, var svintrött och ställde om det till 10 över 7 istället. Ångrade det en timma senare när jag i panik och med en minut innan bussen skulle gå rusade nedför trapporna men i stunden var det hur skönt som helst att blunda och sova 25 minuter till. När jag väl tog mig upp kände jag mig väldigt deppad. Inte riktigt som förra veckan, när allting kändes fel, utan mer som jag alltid mår efter några dagar när livet varit på topp. Det är som att min kropp inte kan hantera all lycka utan överbelastas och för att kompensera så blir jag låg i några dagar. Eller som det berättas i " I rymden finns inga känslor" ; när en är på toppen av cirkeln och känner sig "cp-lycklig" så är det så otroligt enkelt att trilla över kanten och bli ledsen igen. Mycket bra film, nu var det väldigt länge sedan jag såg den men den är nog något av det bästa som har hänt svensk film. För några år sedan såg jag och päronen den så ofta att ja

Halli hallå! Just nu sitter jag i min pyamas och käkar sötpotatispommes. Har visserligen bytt pyamaströja från en vit till en röd och drog för några timmar sedan ett par jeans över pyamasshortsen för att gå ut och handla glass men förutom det äventyret har jag spenderat hela dagen i antingen soffan eller sängen. Det låter möjligen som att jag mår fett dåligt men som tur är är läget det helt motsatta! Jag mår svinbra. Det enda som inte är så nice är träningsvärken som huserar i hela min kropp och gör sig påmind i varenda rörelse men med tanke på att jag spenderade hela natten på Jazzhusets nostalgikväll och dansade som att det inte fanns någon morgondag är det en träningsvärk jag gärna står ut med. Ända sedan jag fyllde 18 år och fick börja gå ut på krogen har jag aldrig fattat grejen med det och de få utgångar som har ägt rum i Linköping har nästan alla varit väldigt meh. Lam musik, en massa fulla människor och en sådan där stämning som gör att en inte riktigt vill släppa loss full

Hej bloggen! För tillfället sitter jag i vardagsrummet och lyssnar på det senaste inom svensk pop. Fett pretto men ibland så levererar Spotify bra spellistor och det jag obsessat över på mina bussresor den senaste veckan är spellistan "Made in Sweden". Den är mycket nice. Har tack vare den fått en nytändning både på Linnea Henriksson och Stiftelsen, som tydligen har släppt ett nytt album?? Var ett stort Stiftelsen-fan när jag gick i åttan, sedan föll de bort ur min repertoar men nu gör de ett återbesök. Det nya albumet är inte riktigt lika bra som jag minns det från 2012 (shiet, det var så länge sedan jag gick i högstadiet och ändå känner jag mig fortfarande som 13 bast haha) men det har sina guldkorn minsann, Är också sjukt hungrig. Det är knappt rimligt med tanke på att jag ätit både middag, 2 äpplen och mackor sedan jag kom hem från jobbet men det verkar inte kroppen min bry sig om. Antar att jag bara har en sådan där dag där det inte spelar någon roll vad en äter, en

Hej bloggen! En grej som hänt sedan jag flyttade är att jag så gott som helt har slutat att äta godis. Lite kul med tanke på att jag i somras byggde upp världens godisförråd så att jag skulle kunna fortsätta äta godis även som fattig volontär. Och visst har jag rört det, men inte alls i den utsträckning jag väntat mig. Väldigt mycket ligger fortfarande orört. (Ja pappa, du är välkommen ner för att äta upp det) Med det inte sagt att jag inte ätit sötsaker på ett halvår, för det har jag verkligen gjort. Att jobba i kyrkan innebär många saker men framför allt att fika. Min pensiokör bakar till varje gång, det blir tårta över från en begravning, vi råkar baka för mycket fika till en gudstjänst och får det eminenta uppdraget att äta upp det och så fortsätter det. För några månader sedan hade jag dessutom ett intensivt förhållande med Ben & Jerry där jag åt mig igenom alla sorter mitt lilla Coop hade att bjuda på och lade ner sjuka mängder av min lön på just glass. Sedan lyckades ja

Halli hallå Förlåt bloggen att jag bara försvann. Jag hade en massa blogginlägg i huvudet och ville skriva mycket under julledigheten men jag vet inte, livet hände. Det blir nog lite så, när en bor många mil ifrån alla dem en älskar och helt plötsligt är nära dem igen så bortprioriteras en liten blogg minsann. Rimligt ändå. Jag är hemma i götet nu i alla fall. Kom hit den fjärde och har sedan dess hunnit med att gråta över att jag är ensam igen (det är ju kul med känslor eftersom jag under hela borensbergsvistelsen längtade hem till gbg och när jag väl kom hit ville jag bara åka till mamma och pappa igen), jobba över trettondagshelgen, hängt på jobbet med alla mina världsbästa kollegor, bondat med slackerlyan för att inse att jag faktiskt älskar den och nu senaste varit på kurs med alla mina volontärkompisar som gör samma sak som jag fast på andra ställen. Vi träffades för första gången i början av september och var sådär stela som en är med människor en träffar för allra första