Det Fabulösa Livet

Hej bloggen November har gått i en raketfart. Har alltid tyckt att det är årets jobbigaste månad och nu är den nästan redan slut. Mycket märkligt. Jag menar, nästa vecka börjar ju julkalendern. Hur gick det till? Jag har firat novembers sista fredag med att adventspynta hela lägenheten. Jobbet hade några adventsljusstakar över, jag (som är en fattig volontär) fick med mig två stycken hem i onsdags och när adventsspelet var över imorse tog jag buss 17 hemåt och spenderade hela dagen med att sätta upp dem, möblera om lite och hänga upp ljusslingor överallt där de fick plats. Slackerlyan är så fin just nu! Har dessutom fixat en egen adventskalender till mig själv och ställt upp min minijulgran så jag är helt och hållet redo för att det snart är december. Imorse vaknade jag upp klockan 6 hemma hos David och lagom nyvakna åkte vi sedan ut till Säve för att underhålla grundskolebarn i en knapp timma. För att uppmärksamma att det är första advent på söndag (wohoo, TAGGA) spelade vi, tills

Jag gjorde precis en fuling och blötte håret istället för att duscha det, som jag borde ha gjort. Sorry morgondagens kollegor men jag orkar faktiskt inte. Det finns en gräns för hur mycket jag orkar anstränga mig inför jobbet liksom och den går tydligen vid att behöva duscha sent en onsdagskväll. Idag har jag haft en mycket bra dag. Sjöng "O Helga Natt" för full hals med pensionärskören och fick ut all irritation jag gått och burit på de senaste dagarna. Testa det någon gång, det var mycket effektivt. Om några veckor har vi julkonsert och jag tror nästan att jag är den som är allra mest taggad. 18 december peeps, då kör vi stenhårt. Sedan hade jag mina miniorer och de var fruktansvärt lugna för att vara den grupp som Iris och jag alltid måste ladda lite extra inför. Idag kröp en av dem upp i knäet på mig när vi hade andakt och det gjorde hela min dag. På tal om att krypa upp i knäet så bar jag nästan runt på en tjej hela dagen igår på förskolan som tydligen var hemma i magi

Oktober tog ju slut för några dagar sedan och med det även min andra månad i götet. Både tvåmånadersjublieumet med jobbet och med slackerlyan firade jag antingen hemma i borensberg eller på väg till borensberg men oavsett vilket så har oktober inneburit lärdomar. Till skillnad från september har jag inte varit duktig och gjort en lista över varje gång jag fått en ny upptäckt men det kommer nog gå ändå. Lär säkert missa grejer men man kan ju inte heller ha stenkoll på livet hela tiden. En stor lärdom är vikten av att försöka möta människor där de är. Det funkar liksom inte bara att köra på och gå efter vad en själv tycker är bäst utan som soppkokare, ledare eller extra förskolepedagog så är jag där för någon annan. Deltagarna kommer till dessa aktiviteter för att de vill få ut något av det, och det kan vara alltifrån en pratstund över en måltid soppa till att måla varsin mugg och busa med sina kompisar, och mitt uppdrag är att tillsammans med de ordinarie ledarna försöka lösa detta. S

Eftertexterna rullar. Jag väntar för jag vet att en extra spelsekvens kommer när de väl tagit slut. Jag har precis spelat klart ytterligare ett spel ur Assassin's creed-serien. Är lite besviken, väldigt chockad och hyfsat taggad på att gå vidare till nästa spel i serien. Assassin's creed har varit mitt jam ända sedan åttonde klass och efter att ha tagit en paus under en stor del av gymnasiet återvände jag till spelen under sommaren. Nu har jag tagit mig igenom det tredje huvudspelet och ömsom saknat Ezio, huvudkaraktären från förra spelet som var en DRÖM, och ömsom försökt förstå mig på Connor, den nya huvudkaraktären som jag inte alls klickat lika bra med. Det är egentligen inget fel på honom men om Ezio var komplex, sarkastisk och fruktansvärt omtänksam är Connor mest fyrkantig och hård. Jag är också besviken, mest för att spelet inte alls kändes lika fantastiskt som de tidigare. Det var bra, absolut, och hade flera nya moment som jag ÄLSKADE men ändå, det känns rörigt och ib