Musik, mat och miniorer

Hej bloggen!

För tillfället sitter jag i vardagsrummet och lyssnar på det senaste inom svensk pop. Fett pretto men ibland så levererar Spotify bra spellistor och det jag obsessat över på mina bussresor den senaste veckan är spellistan "Made in Sweden". Den är mycket nice. Har tack vare den fått en nytändning både på Linnea Henriksson och Stiftelsen, som tydligen har släppt ett nytt album?? Var ett stort Stiftelsen-fan när jag gick i åttan, sedan föll de bort ur min repertoar men nu gör de ett återbesök. Det nya albumet är inte riktigt lika bra som jag minns det från 2012 (shiet, det var så länge sedan jag gick i högstadiet och ändå känner jag mig fortfarande som 13 bast haha) men det har sina guldkorn minsann, Är också sjukt hungrig. Det är knappt rimligt med tanke på att jag ätit både middag, 2 äpplen och mackor sedan jag kom hem från jobbet men det verkar inte kroppen min bry sig om. Antar att jag bara har en sådan där dag där det inte spelar någon roll vad en äter, en är ändå alltid hungrig.

Sedan sist så har min mage lugnat ner sig, jag har druckit upp mitt sista paket mjölk, köpt havredryck för första gången i mitt liv och ägnat en hel dag åt att be på olika sätt. Det skedde i lördags och började som en liten idé prästHenrik hade om att vi i arbetslaget borde avsätta en dag åt att bara be tillsammans men utvecklades till världens temadag där olika sätt att be på var i fokus och där alla som ville komma var inbjudna. Kyrkan plus stora salen var uppdelad i olika situationer och en kunde måla sin bön, dansa sin bön, sticka sin bön, be för olika platser i världen, chilla med Gud i myshörnan, använda sig av klagormuren, tända ljus, knäfalla vid altaret, få personlig förbön, läsa Bibeln, sjunga lovsånger och psalmer från Taize, bläddra i psalmböcker, ligga i kyrkobänkarna och så vidare.Var inte så jättetaggad på den här dagen från början men så började vi ställa iordning och diakonKristina kom med ljus och blommor och det blev SÅ FINT. Har tyvärr ingen bild men ni får tro mig när jag säger att det var bland det finaste och mysigaste jag sett! Vi höll på i fem timmar och jag trodde att det skulle bli supersegt att vara där från 10 till 3 men det gick superfort! De första tre timmarna gick i ett ögonblick och sedan låg kag i en kyrkobänk i nittio minuter och bara "är det slut om en halvtimma?" Coolaste/märkligaste var när jag låg i den där kyrkobänken, lät tankarna vandra som de ville, connectade en massa med Gud, kom tillbaka till verkligheten och så hade ingenting förändrats. Det hade hänt en massor i mig men verkligheten var trots det precis densamma. Konstogt men också väldigt häftigt. 

Idag hade jag och Iris för en gångs skulle en ovanligt lugn miniorgång. Ni skulle bara fatta chocken som infann sig när jag insåg att de varken var tjuriga eller trotsiga eller bråkiga utan peppade och taggade på att pyssla. Möjligen väldigt måna om att allt skulle bli perfekt vilket också är svårt att tackla men med handen på hjärtat så tacklar jag hellre den svårigheten än en grupp med ungar som inte alls vill göra som Iris och jag vill. Det är i sådana situationer, när någon ropar "Johanna!" och med gråten i halsen säger att allt har blivit helt fel och att pysslet blir jättefult och att de "INTE KAN FORTSÄTTA PÅ DET HÄR", som jag blir påmind om att åldersskillnad egentligen inte spelar så stor roll. De vill ju bara att allt ska bli perfekt och som bilden de har i sina huvuden, precis som jag vill med varje miniorgång eller med varje sopplunch. Även om de är 9 år och pysslar och jag är 19 år och lagar soppa så möts vi i samma känsla och troligen kommer vi göra det genom hela livet. Det är jobbigt att se alltså. Jag vill ju inte att de ska behöva växa upp och hela tiden känna att de måste prestera eller vara perfekta eller få toppbetyg i allting, precis som jag och många med mig har gjort, men hur lyckas en med det? Går det ens? Jag är ju 19 år, vilket för mina miniorer är svingammalt men för 95-åriga Maj innebär att mitt liv knappt har börjat, så att be mig om svar på en av livets stora frågor (dvs, hur gör vi som samhälle och individer för att få folk att fatta att allting inte behöver vara perfekt) kommer kanske inte skänka visdom. 

Eller så är det precis vad det kommer göra, för idag connectade vi faktiskt, jag och mina miniorer. Jag fattade dem, fattade frustrationen i att känna att allt blev fel och att pysslet inte på något sätt var fint. Och det går att säga att det visst är fint och att det kommer lösa sig men, det går också att ta ungen i fråga i handen (metaforiskt eller på riktigt), fråga vad det är som känns så fel och säga att vi fixar det här tillsammans. "Men du, om jag pysslar lite med dig, tror du att vi kan få till något bra tillsammans då?" Idag testade jag båda vägarna och det ligger fan något i att göra något svårt och frustrerande tillsammans. Träffas på samma nivå, få input från någon annan och bli lyssnad på när en förklarar vad det är som är fel. Jag har lärt mig det flertalet gånger under det här äventyret men det är viktigt. SVINVIKTIGT. Note to future self och till alla som behöver det; vi måste börja se varandra på samma nivå! Det funkar inte att hela tiden dela upp sig i barn och vuxna, troende och ateister, vi och dem. I grund och botten är vi människor och det är det som borde få spela roll. Det är det vi borde utgå ifrån, i allt. 

Imorgon ringer klockan redan vid halv sju (uj uj uj, tidigt) så denna visdomsmaskin (lol) ska släcka ner i lägenheten och gå och lägga sig. Gonatt bloggen, vi höres när vi höres!