Vad ska du bli när du blir stor?

Tja bloggen!

Imorse vaknade jag av alarmet kvart i sju, var svintrött och ställde om det till 10 över 7 istället. Ångrade det en timma senare när jag i panik och med en minut innan bussen skulle gå rusade nedför trapporna men i stunden var det hur skönt som helst att blunda och sova 25 minuter till. När jag väl tog mig upp kände jag mig väldigt deppad. Inte riktigt som förra veckan, när allting kändes fel, utan mer som jag alltid mår efter några dagar när livet varit på topp. Det är som att min kropp inte kan hantera all lycka utan överbelastas och för att kompensera så blir jag låg i några dagar. Eller som det berättas i "I rymden finns inga känslor"; när en är på toppen av cirkeln och känner sig "cp-lycklig" så är det så otroligt enkelt att trilla över kanten och bli ledsen igen.

Mycket bra film, nu var det väldigt länge sedan jag såg den men den är nog något av det bästa som har hänt svensk film. För några år sedan såg jag och päronen den så ofta att jag nästan lärde mig flera scener utantill så den ligger oss nog alla tre varmt om hjärtat <3. Angående mig själv så känns det bättre nu. Jag fick träffa mina fina pensionärer, hacka vitlök som en tok (fun fact är ju att jag hatar vitlök, främst eftersom det inte är gott och lukten aldrig försvinner från fingrarna) och lyssna på en kvinna som läste en massa dikter hon samlat på sig genom åren. Det var fint. Pensionärer är inte alltid lätta att umgås med och ibland hamnar en i situationer där de glömmer bort vad vi precis pratade om och tvingas därför ha samma konversation tre gånger om men idag flöt allting på oerhört smidigt. Alla var glada och verkade må bra och även om vi hade lite kaos i köket i och med att all soppa inte fick plats i kastrullerna så löste det sig och jag gick därifrån gladare än när jag kom, med vitlöksdoftande fingrar och en stor burk vegetarisk gulashsoppa i ryggan. Winwin med andra ord.  

Fick också, som så ofta nu för tiden, frågan om vad jag ska göra efter det här? "Vad händer sedan då Johanna?" Den har kommit oftare och oftare efter jul och den är verkligen rimlig, med tanke på att jag snart passerat halvtid och inom 6 månader lämnar Göteborg, men hur rimlig den än är så innebär den frågan alltid lite panik. När jag blev antagen som volontär inbillade jag mig av ren naivitet att jag aldrig skulle behöva välja framtid igen. LOL. Vet inte vad jag tänkte men till slut kom jag småbittert till insikten om att livet fortsätter även efter mina månader här. Fantastiskt på många sätt, smått ångestframkallande i och med alla framtida val det innebär. I grund och botten är jag ytterst tacksam för att slumpen tedde sig så att jag föddes i Sverige och får chansen att välja mitt liv helt själv men ibland vill jag bara krypa upp i en hög med varm tvätt, äta rostat bröd med jordnötssmör och låta någon annan ta alla mina beslut. 

Jag ska bli lärare. Det har jag vetat sedan jag gick i åttan. Jag pendlar mellan i vilken årskurs och i vilka ämnen beroende på dagsform men i slutändan brukar jag landa i SO och på högstadiet. Men. Lika kristallklart som det är att jag ska bli lärare, lika kristallklart är det att jag inte ska bli det än. Jag har alltid sett på uttrycket sabbatsår som år i plural och vetat att det möjligen kan dröja både ett och två och fem år innan jag söker till universitetet för att plugga vidare. Året i Göteborg är mitt första och nu har kikaren, och därtill beslutsångesten, i ett par månader legat på vad nästa sabbatsår ska innebära. Likt en åskådare i en tennismatch (a+ liknelse) har jag bestämt mig för än det ena, än det andra. En vecka är planen att bo hos päronen i ett år, jobba med något odefinierat, kanske läsa någon kul kurs på universitetet och tjäna ihop lite pengar. En annan vecka har jag bestämt mig för att söka som volontär till svenska kyrkan i Spanien och en tredje är det kristallklart att jag ska jobba på stiftsgården i Rättvik. Det är inget fel på någon av de planerna, eller alla andra jag har funderat på, men oavsett hur taggad jag är på dem i stunden så känns de aldrig rätt. För orealistiska, för oklara, för tråkiga... För mycket av något som inte riktigt är jag. 

Och genom hela denna tid har det legat något i bakhuvudet och pickat på uppmärksamhet. Något som jag vänligt men bestämt trängt bort. "Skrivande på folkis" har det skanderat. "Nej tack, inte nu. Inte än" har jag försökt kontra med. Jag vill, jag vill men inte nästa år har jag intalat mig själv. Det är för dyrt, jag har inte alla pengar jag borde ha, jag vill inte låna, jag har inte tillräckligt många texter att skicka in, det är för tidigt i min livsplan, jag kommer inte komma in och så har det fortsatt i all oändlighet. Jag har velat plugga skrivande på någon folkhögskola ända sedan jag insåg att den möjligheten fanns. Precis som jag vet att jag ska bli lärare vet jag också att jag någon gång ska göra det. Bara inte än. Inte än. 

Imorse insåg jag, varför inte än? Varför inte till nästa år? Jag sökte en massa folkhögskolor samtidigt som jag sökte till kyrkan, kom in på en hel del men tackade nej till alla eftersom kyrkan lockade mer. Och nu, när jag tänker på tiden efter detta, så är det folkhögskolorna som lockar. Inte att bo i Borensberg igen. Inte att jobba i Spanien. Inte att flytta till Rättvik. Ju mer jag tänkte på det imorse, desto mer klarare blev det. Det är skrivande som gäller för nästa år. Alla mina problem kvarstår. Jag har fortfarande inte alla pengar som behövs, jag behöver fortfarande rota bland alla dokument och skriva en del nytt för att få ihop till alla ansökningar och jag har fortfarande sådan stor respekt för pengar att det ger mig en klump i magen att tänka på csn-lån men när det kommer till kritan spelar det ingen roll. På ett eller annat sätt kommer jag att fixa det. Drömmar kan krossas men mina drömmar om folkis ska då inte få krossas av pengaoro och svajigt självförtroende. Så det så! 

Och det kan mycket väl hända att jag ändrar framtidsplan imorgon igen (det lär hända om jag känner mig själv rätt, hehe) men för tillfället är det det här som gäller så nu är det bara till att skifta om fokus och lägga de närmsta månaderna åt att skriva arbetsprov, leta referenser och skicka ansökningar över hela landet. TAGG!

Puss och adjö bloggen