Det Fabulösa Livet

Det gick ju ett bra tag där jag inte bloggade något överhuvudtaget men fortsatte att leva livet eftersom, revolutionerande nog, livet är en sådan grej som fortsätter även om ens blogg står still. SHIET! Från mina bloggfria månader, som också var mina sista månader i götet, finns en hel del bilder och jag tänkte helt enkelt att de bilderna kunde få dyka upp här, lite pö om pö. Vi börjar i nutiden och så bara jobbar vi oss bakåt. Häng med! Min allra sista vecka i Göteborg rådde jag om Davves lägenhet eftersom kontraktet till min gick ut innan jag slutade på jobbet. Två nätter bodde vi där tillsammans men sedan drog han till Uppsala för att träffa släkt och jag kunde njuta av att gå på toa med öppen dörr. Jag passade även på att ge mig ut på lite egna äventyr, bland annat till majorna och till världskulturmuseet! Random bilder från den veckan kommer här: Den sista dagen jag och Davve hade tillsammans i götet passade vi på att utnyttja vår egenkomponerande hashtag #JDpåä

 Hej bloggen! Sist vi hördes var det i junis början, jag satt i slackerlyans kök och visste att det bara var lite mer än en månad kvar tills jag skulle lämna Göteborg. Nu, idag, sitter jag i soffan i vardagsrummet i Borensberg. Med andra ord är jag hemhemma. På riktigt och för längre än en vecka i sträck. För 13 dagar sedan konfirmerades mina konfirmander, de som jag i början var livrädd för och i slutet knappt ville släppa iväg från kyrkan, och efter det hängde jag kvar i kyrkan någon timma för att verkligen säga adjö till allt det som varit mitt liv de senaste 10 månaderna. Städade på kontoret, kramade om Josef, Iris och Andreas och lovade allt och alla att komma på besök inom en snar framtid. Dagen efter, det vill säga för 12 dagar sedan, kom mina föräldrar till Tuve torg, packade in min stora och tunga väska i bilen och så rullade vi hem. Åt på Burger King på vägen hem eftersom jag var orimligt sugen på snabbmat, plockade med mig en papperskrona med ursäkten att den var till

Hallå hallå Glassbilen stannade precis utanför mitt fönster. Befinner mig alltså i valet och kvalet mellan om jag ska springa ut och köpa på mig lite glass, som på de gamla goda tiderna när jag och Jacob var små och det var SUPERVIKTIGT att inte missa glassbilen när den kom på fredagskvällarna, eller inte. Är egentligen inte sugen på glass och nu åkte den precis vidare till nästa kvarter så den chansen gled mig ur händerna. Jaha ja. Idag är det ju Sveriges nationaldag. Det vet väl de allra flesta som bor här, skulle jag gissa på. Jag har varit lite ambivalent kring nationaldagen de senaste åren för det är så lätt att koppla allting som har med nationalism att göra till Sverigedemokraterna. I alla fall i min värld. Och är det något jag verkligen inte vill kopplas till så är det just SD, eller andra högerextrema krafter. Ordet sverigevän till exempel är ett ord som får mig att rysa och lite liknande känslor kan jag ha inför nationaldagen. Vad är det vi blir nationalistiska för egentl

Tjabba tjena! Nu har det gått nästan en månad sedan jag uppdaterade här... Så mycket för den comebacken, hehe. Chattade med My idag om det här med att blogga om sitt liv och den självkritik som alltid uppkommer hos oss båda. Inget är nästan aldrig tillräckligt bra för att hamna på internet till allmän beskådan och då blir det väldigt lätt för min del att jag bara struntar i att blogga, även om jag egentligen tycker att det är kul. Blev peppad och sugen på att blogga lite av mitt och Mys snack dock så här är jag, i soffan med datorn i knäet och lugn musik i hörlurarna. Vi får se vart det bär av. Sist jag bloggade var jag på g till Björkekärrs kyrka för goseplföreläsning med tillhörande gospelgudstjänst. Mycket gospel blev det men det är ju en fantastisk grej att lyssna på (kanske även att ägna sig åt?) så ingen klagosång från mitt håll inte. Senare den kvällen, när jag kommit hem från kyrkan och satt på vardagsrumsbordet och filosoferade kring livet messade Finnja och frågade om jag

Ja ni... Hej hej hallå, eller hur jag nu brukar inleda mina blogginlägg. Det var länge sedan. Livet hände. Det är ju en fruktansvärt uttjatad ursäkt men inte desto mindre sann. Jag kom hem till Götet efter julledigheten, saknade den trygghet, glädje och lycka jag känt av hela förra terminen och sedan dröjde det månader innan dem känslorna behagade att dyka upp igen. Istället för att älska att bo själv hatade jag det och istället för att känna att jobbet var meningsfullt ville jag bara att det skulle ta slut så att jag kunde få komma till lägenheten, slänga mig i sängen och sova i flera timmar, så att jag inte behövde vara vaken och anstränga mig för att verka glad när jag innerst inne inte var speciellt glad. I vissa perioder är allting lekande lätt och fyllt av glitter, i vissa perioder är det helt tvärtom och det är i det landet, det som är grått och mörkt och som får en att känna att det mesta är meningslöst och ovärt, som jag spenderat de senaste månaderna. Det är inget konst

Tja bloggen! Imorse vaknade jag av alarmet kvart i sju, var svintrött och ställde om det till 10 över 7 istället. Ångrade det en timma senare när jag i panik och med en minut innan bussen skulle gå rusade nedför trapporna men i stunden var det hur skönt som helst att blunda och sova 25 minuter till. När jag väl tog mig upp kände jag mig väldigt deppad. Inte riktigt som förra veckan, när allting kändes fel, utan mer som jag alltid mår efter några dagar när livet varit på topp. Det är som att min kropp inte kan hantera all lycka utan överbelastas och för att kompensera så blir jag låg i några dagar. Eller som det berättas i " I rymden finns inga känslor" ; när en är på toppen av cirkeln och känner sig "cp-lycklig" så är det så otroligt enkelt att trilla över kanten och bli ledsen igen. Mycket bra film, nu var det väldigt länge sedan jag såg den men den är nog något av det bästa som har hänt svensk film. För några år sedan såg jag och päronen den så ofta att ja