Jag skulle kunna säga att allt är bra, att jag enbart är glad över att jag tippade 4 rätt i finalen på Melodifestivalen igår och att söndagen var en väldigt bra dag för jag åt kladdkaka och gick på promenad men det skulle inte vara helt sant.
Runt lunchtid idag så ringde någon på dörren, och jag tyckte det var lite märkligt för vem levererar paket på söndagar, och det var först när jag hörde att personen som ringde på sa "Jag körde på en katt..." som jag började förstå vad som kunde ha hänt. Jag slog händerna för ansiktet, tänkte "Nej, det får inte vara sant, det får inte hända, inte oss, vem som helst och vad som helst men inte oss" och trots att jag inte är speciellt religiös av mig gick jag runt i hela huset och bad till Gud att "Snälla, låt katten leva, låt katten leva". Och jag önskar så att jag kunde säga att katten levde, att den var lite skadad men ändå skulle klara sig men så är inte fallet. Vi, som under fyra års tid, haft 3 katter springande in och ut från huset har numera bara två.
Allting i det här suger och hela familjen har gråtit mer än jag trodde var möjligt på en och samma dag och det är så mycket som har varit vår vardag som inte kommer att vara det längre. Ingen av oss kommer att ha Findus bredvid sig sängen något mer, han kommer aldrig mer jama som besatt efter tonfisk och vi kommer aldrig mer rycka till av förvåning när han plötsligt står i köksfönstret och vill bli insläppt genom altandörren och jag känner bara att det var inte meningen att han skulle bli påkörd och dö. Det skulle inte sluta så och mitt i allting finns det så himla mycket tänk om (tänk om människan i bilen hade gett sig iväg en minut senare, tänk om vi inte hade släppt ut Findus imorse, tänk om jag hade pallrat mig iväg till min kompis i Norrköping trots alldeles för sjuk) och det är så jävla jobbigt att känna att om vi bara hade gjort på något annat sätt hade Findus kunnat leva, även om livet och döden inte funkar så.
Och visst, han var bara en katt, men han var vår alldeles första katt och har varit hos oss sedan jag gick i sexan och på många sätt har jag vuxit upp med honom och det är så jävla jobbigt att veta att jag nu kommer fortsätta att växa upp utan honom.
Runt lunchtid idag så ringde någon på dörren, och jag tyckte det var lite märkligt för vem levererar paket på söndagar, och det var först när jag hörde att personen som ringde på sa "Jag körde på en katt..." som jag började förstå vad som kunde ha hänt. Jag slog händerna för ansiktet, tänkte "Nej, det får inte vara sant, det får inte hända, inte oss, vem som helst och vad som helst men inte oss" och trots att jag inte är speciellt religiös av mig gick jag runt i hela huset och bad till Gud att "Snälla, låt katten leva, låt katten leva". Och jag önskar så att jag kunde säga att katten levde, att den var lite skadad men ändå skulle klara sig men så är inte fallet. Vi, som under fyra års tid, haft 3 katter springande in och ut från huset har numera bara två.
Allting i det här suger och hela familjen har gråtit mer än jag trodde var möjligt på en och samma dag och det är så mycket som har varit vår vardag som inte kommer att vara det längre. Ingen av oss kommer att ha Findus bredvid sig sängen något mer, han kommer aldrig mer jama som besatt efter tonfisk och vi kommer aldrig mer rycka till av förvåning när han plötsligt står i köksfönstret och vill bli insläppt genom altandörren och jag känner bara att det var inte meningen att han skulle bli påkörd och dö. Det skulle inte sluta så och mitt i allting finns det så himla mycket tänk om (tänk om människan i bilen hade gett sig iväg en minut senare, tänk om vi inte hade släppt ut Findus imorse, tänk om jag hade pallrat mig iväg till min kompis i Norrköping trots alldeles för sjuk) och det är så jävla jobbigt att känna att om vi bara hade gjort på något annat sätt hade Findus kunnat leva, även om livet och döden inte funkar så.
Och visst, han var bara en katt, men han var vår alldeles första katt och har varit hos oss sedan jag gick i sexan och på många sätt har jag vuxit upp med honom och det är så jävla jobbigt att veta att jag nu kommer fortsätta att växa upp utan honom.
Kommentarer
Skicka en kommentar