Idag ringde jag till Bredbandsbolaget. Jag har lätt telefonfobi och skakade i hela kroppen innan men mannen som svarade, Fredrik, tog mig i handen och guidade mig igenom hela samtalet. Om bara några veckor går jag från 20 mb/s, som jag dessutom delar med 3 andra personer (varav en är en spelnörd), till 250 mb/s. Det känns mer än okej. Berättade detta för Jacob, min spelnörd till bror, och han bara tittade på mig. "Fy fan, du gör ju inte ens något på datorn" sa han sedan. "JAG BLOGGAR FAKTISKT!" ville jag lägga till, men det stämmer ju knappt.
Helgen som kommer är min allra sista hela helg hemma på väldigt länge. Lördagen den 27 september ska jag och pappa packa in oss i bilen och ratta ner mot Göteborg. Där ska jag sedan bo i 10 månader. Helt själv i en trea i Rosendal. Det känns väldigt konstigt. Tanken är liksom att jag ska klara mig själv? Laga mat, tvätta, hålla lägenheten hyfsat ren och inte dö av ensamhet på kvällarna när jobbet är slut.
"Men vad är det du ska göra Johanna?" undrar ni. Jo såhär va, Svenska Kyrkan har ett program som de kallar Ung Resurs. Det går ut på att en som ungdom kan få möjligheten att jobba inom kyrkan ett läsår och pröva på hur församlingslivet ser ut. Jobba inom förskolan, ha barngrupper, undervisa konfirmander, gå på planeringsmöten, vara en del av äldreverksamheten (jag ska alltså ha en pensionärskör, hur GOALS är inte det??) Ungdomen anställs som volontär och kyrkan fixar bostad och fickpengar. Jag fick höra om detta på distriktsårsmötet för Svenska Kyrkans Unga i februari och sökte nästan det första jag gjorde när jag kom hem. Vid det tillfället var jag inte speciellt supertroende men kyrkan har alltid varit en trygg plats för mig, jag gillar att jobba med människor och ville gärna göra något annat än att plugga efter studenten. Det här passade mig som hand i handsken.
Jag blev kallad på intervju, gick vidare, blev tilldelad en församling och fick åka på besök till denna, både för att få intervjua mina framtida kollegor och för att bli intervjuad. Så hemma som jag kände mig när jag träffade min handledare Annika och alla andra som jobbar i Tuve församling har jag bara gjort på några få ställen. I samma stund som jag steg av tåget på centralen och hälsade på Annika visste jag att min framtid är i Göteborg. Några dagar senare tackade jag ja till Tuve och Tuve tackade ja till mig och så var det klart. Från och med den första september är jag göteborgare.
Den här sommaren har varit så konstig för ända sedan första veckan har jag vetat exakt när den tar slut och nästa etapp i mitt liv börjar. Jag har gått igenom hela mitt känsloregister, varit taggad till tänderna och längtat efter september så att jag ÄNTLIGEN kan få bo själv för att sedan ha panikångest över att det är så mycket som jag fortfarande inte har koll på för att bryta ihop totalt och aldrig någonsin vilja flytta hemifrån för jag klarar mig inte utan min familj. Och nu har jag landat någonstans mittemellan, på ett ställe där det fortfarande känns läskigt att flytta men där det också känns kul att planera inför flytten, lägga upp budgetar och skriva listor på alla saker jag ska göra när jag är själv. Dessutom har jag tvingat mig själv att inse att jag behöver inte se på det här som FLYTTEN HEMIFRÅN. Det är ett äventyr som utspelar sig i en annan stad under 10 månader och när de månaderna är slut kan jag lika gärna bo hemma igen. Det är helt okej.
Jag är taggad, men jag är taggad på ett väldigt lugnt sätt. Någonstans inom mig vet jag att det med största säkerhet kommer att bli bra. Vad som än händer kommer jag att klara mig och det med bravur. Så känns det, nästan som en varm filt som hela tiden dämpar min ångest och frustration. Jag är taggad på att lära mig att umgås med mig själv och samtidigt vet jag att det nog kan bli jobbigt i början. Jag är taggad på planera matsedlar och storhandla och samtidigt vet jag att jag vissa dagar bara kommer att äta Nutella och någon sketen banan. Jag är taggad på att utvecklas som människa och samtidigt vet jag att jag kommer göra fel väldigt många gånger.
Nu ska jag sluta babbla och gå och lägga mig. Imorgon ska jag börja packa ihop innehållet i min bokhylla! SHIT
Helgen som kommer är min allra sista hela helg hemma på väldigt länge. Lördagen den 27 september ska jag och pappa packa in oss i bilen och ratta ner mot Göteborg. Där ska jag sedan bo i 10 månader. Helt själv i en trea i Rosendal. Det känns väldigt konstigt. Tanken är liksom att jag ska klara mig själv? Laga mat, tvätta, hålla lägenheten hyfsat ren och inte dö av ensamhet på kvällarna när jobbet är slut.
"Men vad är det du ska göra Johanna?" undrar ni. Jo såhär va, Svenska Kyrkan har ett program som de kallar Ung Resurs. Det går ut på att en som ungdom kan få möjligheten att jobba inom kyrkan ett läsår och pröva på hur församlingslivet ser ut. Jobba inom förskolan, ha barngrupper, undervisa konfirmander, gå på planeringsmöten, vara en del av äldreverksamheten (jag ska alltså ha en pensionärskör, hur GOALS är inte det??) Ungdomen anställs som volontär och kyrkan fixar bostad och fickpengar. Jag fick höra om detta på distriktsårsmötet för Svenska Kyrkans Unga i februari och sökte nästan det första jag gjorde när jag kom hem. Vid det tillfället var jag inte speciellt supertroende men kyrkan har alltid varit en trygg plats för mig, jag gillar att jobba med människor och ville gärna göra något annat än att plugga efter studenten. Det här passade mig som hand i handsken.
Jag blev kallad på intervju, gick vidare, blev tilldelad en församling och fick åka på besök till denna, både för att få intervjua mina framtida kollegor och för att bli intervjuad. Så hemma som jag kände mig när jag träffade min handledare Annika och alla andra som jobbar i Tuve församling har jag bara gjort på några få ställen. I samma stund som jag steg av tåget på centralen och hälsade på Annika visste jag att min framtid är i Göteborg. Några dagar senare tackade jag ja till Tuve och Tuve tackade ja till mig och så var det klart. Från och med den första september är jag göteborgare.
Den här sommaren har varit så konstig för ända sedan första veckan har jag vetat exakt när den tar slut och nästa etapp i mitt liv börjar. Jag har gått igenom hela mitt känsloregister, varit taggad till tänderna och längtat efter september så att jag ÄNTLIGEN kan få bo själv för att sedan ha panikångest över att det är så mycket som jag fortfarande inte har koll på för att bryta ihop totalt och aldrig någonsin vilja flytta hemifrån för jag klarar mig inte utan min familj. Och nu har jag landat någonstans mittemellan, på ett ställe där det fortfarande känns läskigt att flytta men där det också känns kul att planera inför flytten, lägga upp budgetar och skriva listor på alla saker jag ska göra när jag är själv. Dessutom har jag tvingat mig själv att inse att jag behöver inte se på det här som FLYTTEN HEMIFRÅN. Det är ett äventyr som utspelar sig i en annan stad under 10 månader och när de månaderna är slut kan jag lika gärna bo hemma igen. Det är helt okej.
Jag är taggad, men jag är taggad på ett väldigt lugnt sätt. Någonstans inom mig vet jag att det med största säkerhet kommer att bli bra. Vad som än händer kommer jag att klara mig och det med bravur. Så känns det, nästan som en varm filt som hela tiden dämpar min ångest och frustration. Jag är taggad på att lära mig att umgås med mig själv och samtidigt vet jag att det nog kan bli jobbigt i början. Jag är taggad på planera matsedlar och storhandla och samtidigt vet jag att jag vissa dagar bara kommer att äta Nutella och någon sketen banan. Jag är taggad på att utvecklas som människa och samtidigt vet jag att jag kommer göra fel väldigt många gånger.
Nu ska jag sluta babbla och gå och lägga mig. Imorgon ska jag börja packa ihop innehållet i min bokhylla! SHIT
Kommentarer
Skicka en kommentar