Avsked i mängder

I och med att jag flyttar den här veckan (gud, det är typ det enda jag pratar om...) har jag påbörjat det smått vemodiga uppdraget att säga hej då på obestämd tid till sådana människor som jag verkligen tycker om. I fredags hängde jag med Elin för sista gången på länge, eftersom hon drog till Örebro i helgen, i lördags åt jag middag med kusin & Co och imorgon ska jag träffa mitt GU-squad och planera för en framtid där jag inte längre är ordförande. Grön Ungdom Linköping är det närmaste jag kommer att ha barn, för ända sedan jag, Ebba och Leo bestämde oss för att starta upp det i ettan har jag lagt ner så sjukt mycket tid på den föreningen. Tillsammans med mina GU-kompisar har jag fått se föreningen växa och blomstra och jag har också sett mig själv växa som person och bli mycket mer självklar i rollen som ordförande i takt med att månaderna gått. GU är min lilla bebis och även om det på ett sätt ska bli skönt att slippa ansvar för den ett år så kommer det också vara väldigt känslosamt och sorgligt, för det är en stor del av mitt liv som kommer att försvinna. Jag ska liksom släppa iväg mitt lilla barn i andras händer? Den lilla skapelsen som jag uppfostrat och investerat tid i ska klara sig utan mig? Helt sjukt. Får nästan separationsångest.

Igår fortsatte jag med avskeden och fikade med Kristina. Kristina träffade jag första gången i åttan när jag konfirmerade mig och även om jag på den tiden inte sa speciellt mycket och hade ganska svårt att tro på att någon tyckte om mig (hej bra självkänsla) så var hon en sådan där person som en träffar och direkt känner att "i hens sällskap vill jag för alltid vara". Med Kristina har jag aldrig behövt anstränga mig, allting jag har sagt har varit välkommet och hon har sakta men säkert övertygat mig om att jag faktiskt är väldigt bra. Det skiljer nästan exakt 40 år mellan oss och det var först nu i början av sommaren, på min studentmottagning, som jag insåg att hon inte bara är min kyrkledare. Hon är också en av mina allra bästa vänner. Vi har inte setts på väldigt länge så att se henne igår var både fint och väldigt välbehövligt. Vi pratade om livet, om vad hon har gjort de senaste månaderna, om mina förväntningar inför Göteborg och om Gud. Hon körde mig också hem så att jag slapp gå i ösregn och jag är så tacksam för att jag får ha en sådan som Kristina i mitt liv <3

På kvällen tog frågade jag mamma om packråd mest hela tiden och insåg efter någon timmas intensivpackande att det är fullt möjligt att packa ner hela sitt liv i 5 flyttkartonger och 2 IKEA-kassar. Jag är så gott som färdigpackad nu, sånär som på mina allra sista kläder och min favoritkopp, och det är så sjukt. Om 4 dagar åker jag iväg och jag tackar mig själv för att jag valt att flytta till Göteborg och inte utomlands, för med tanke på hur mycket jag tänkt åka hem i början är det väldigt bra att det bara tar några timmar med tåget.