Jag har ju tandställning, och har haft i ungefär ett halvår nu, och för det mesta bryr jag mig inte om den. Ofta fastnar det mat i den, ibland ger den mig blåsor och efter varje spänning kliar det så mycket i tänderna att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag taggar den dag jag får ta ut den och äntligen slippa allting som heter extra noga tandborstning, gummisnoddar och metalltrådar som sticker mig i kinden men samtidigt känns det så konstigt att den en dag inte kommer att vara en del av mig, för den har verkligen blivit en central del av mitt liv. Jag kommer knappt ihåg hur det var utan tandställningen, och då har jag inte ens haft den speciellt länge, och det kommer att bli så konstigt när den väl är borta.
Precis så är det med min klass. Jag längtar efter att ta studenten och vill verkligen inget annat än att springa ut från skolans dörrar och vara fri från skolan men att gå ut skolan innebär också att jag inte längre kommer att träffa mina fantastiska klassisar varenda dag. De har varit mitt liv de senaste två åren och jag kommer inte riktigt ihåg vem jag var innan jag träffade dem. Tack vare dem har jag upptäckt så mycket om mig själv som jag inte hade någon aning om och börjat älska mig själv, vilket under en lång tid kändes helt omöjligt. Och jag är extra sentimental nu eftersom vi har hängt tillsammans konstant i stort sett hela helgen men de är bäst och även om studenten kommer att vara fantastisk kommer det att vara så konstigt att skiljas från dem som jag har hängt med nästan hela tiden i två års tid.
Är ändå peppad på livet efter studenten. Den peppen bygger i och för sig på att allt går som jag vill och om det gör det, vilket jag verkligen hoppas, tar jag mitt pick och pack och flyttar till Göteborg i slutet av augusti för att volontärjobba inom kyrkan i ett år. Idag var jag på intervju för det jobbet och allt kändes så himla bra och perfekt (är dessutom så imponerad över mig själv som kan svara så välformulerat på frågor?!) så jag sätter allt mitt hopp på att jag kommer att få en av platserna.
Precis så är det med min klass. Jag längtar efter att ta studenten och vill verkligen inget annat än att springa ut från skolans dörrar och vara fri från skolan men att gå ut skolan innebär också att jag inte längre kommer att träffa mina fantastiska klassisar varenda dag. De har varit mitt liv de senaste två åren och jag kommer inte riktigt ihåg vem jag var innan jag träffade dem. Tack vare dem har jag upptäckt så mycket om mig själv som jag inte hade någon aning om och börjat älska mig själv, vilket under en lång tid kändes helt omöjligt. Och jag är extra sentimental nu eftersom vi har hängt tillsammans konstant i stort sett hela helgen men de är bäst och även om studenten kommer att vara fantastisk kommer det att vara så konstigt att skiljas från dem som jag har hängt med nästan hela tiden i två års tid.
Är ändå peppad på livet efter studenten. Den peppen bygger i och för sig på att allt går som jag vill och om det gör det, vilket jag verkligen hoppas, tar jag mitt pick och pack och flyttar till Göteborg i slutet av augusti för att volontärjobba inom kyrkan i ett år. Idag var jag på intervju för det jobbet och allt kändes så himla bra och perfekt (är dessutom så imponerad över mig själv som kan svara så välformulerat på frågor?!) så jag sätter allt mitt hopp på att jag kommer att få en av platserna.
Kommentarer
Skicka en kommentar