Ni vet när en tror att en har rätt mycket distans till sig själv och inte bryr sig jättemycket om vad som händer med ens utseende, för det mesta brukar lösa sig och folk verkar gilla en även om en ibland ser lite märklig ut? Precis så har jag tänkt om mig själv väldigt länge och insåg först igår att det kanske inte alls stämmer. Jag färgade nämligen håret igår, och gick till min frisör astaggad på att äntligen få det blåa hår jag drömt om i några månader. Grejen är dock den att vi var tvungna att bleka ner mitt hår för att få bort alla andra färger jag har haft och om ni någonsin undrat vad som händer om en har blekmedel i håret i upp emot en timma så kan jag bara tala om att det sliter väldigt mycket på håret.
Igår tappade jag hår så fort jag drog handen genom det och det var så torrt att jag svär på att det hade börjat brinna om jag satt en tändsticka intill. Och det var när jag satt med inpackning i håret för att försöka rädda allting som jag insåg att jag inte alls har så mycket självdistans som jag trodde. För där satt jag, övertygad om att jag skulle bli tvungen att klippa av mig allt hår, och grät för att allting kändes så jobbigt. Fräste dessutom åt mamma och pappa flertalet gånger eftersom de inte lyckades lösa mina problem. Stabilt.
Idag är det bättre, tack och lov. Inte riktigt bra men mitt det går inte längre av och känns lite mer som hår när en tar i det. Det är torrt och tovigt och under hela dagen har jag pendlat mellan att tro att det kommer att lösa sig och vara bombsäker på att enda lösningen är att klippa av allting men min frisör gav mig oljor och försäkrade mig om att mitt hår kommer att bli som vanligt om några dagar. Det är i alla fall oerhört blått och jag är svinnöjd med färgen så jag hoppas verkligen att det löser sig. Annars har jag nog inget val än att rocka svinkort hår i sommar.
Igår tappade jag hår så fort jag drog handen genom det och det var så torrt att jag svär på att det hade börjat brinna om jag satt en tändsticka intill. Och det var när jag satt med inpackning i håret för att försöka rädda allting som jag insåg att jag inte alls har så mycket självdistans som jag trodde. För där satt jag, övertygad om att jag skulle bli tvungen att klippa av mig allt hår, och grät för att allting kändes så jobbigt. Fräste dessutom åt mamma och pappa flertalet gånger eftersom de inte lyckades lösa mina problem. Stabilt.
Idag är det bättre, tack och lov. Inte riktigt bra men mitt det går inte längre av och känns lite mer som hår när en tar i det. Det är torrt och tovigt och under hela dagen har jag pendlat mellan att tro att det kommer att lösa sig och vara bombsäker på att enda lösningen är att klippa av allting men min frisör gav mig oljor och försäkrade mig om att mitt hår kommer att bli som vanligt om några dagar. Det är i alla fall oerhört blått och jag är svinnöjd med färgen så jag hoppas verkligen att det löser sig. Annars har jag nog inget val än att rocka svinkort hår i sommar.
Kommentarer
Skicka en kommentar