MITT HÅR SER UT SOM VANLIGT IGEN!!! WOW!! Det låter möjligen superytligt men åh, vad det är skönt. Har insett under veckan som har gått att jag inte riktigt vet vem jag är utan mitt hår, för så mycket av det som är jag sitter i att jag har det håret jag har (dvs stort och superlockigt) så det har varit både konstigt och sorgligt att gå flera dagar utan det. Möjligen säger det något om att jag borde försöka hitta mig själv utan att mitt hår är inblandat men äh, det är ju tillbaka nu så varför det?
Annars har jag övningskört en del och som alltid fått panik när det finns andra bilar runtom mig. I lördags hade jag flera bilar bakom mig, ett möte, en bil som låg på treans växel och mig själv som trodde att jag inte skulle hinna växla ner så jag fick panik och körde in i vår häck istället för att svänga in på uppfarten... Det var några ångestfyllda timmar efter det innan jag vågade mig ut för att kolla på bilen och insåg att det knappt syntes att jag kört rakt in i häcken. Och idag ska jag ut och köra igen, för både mamma och pappa menar att även om jag struntar i att ta körkort (vilket jag är oerhört inne på för tillfället) så borde jag köra minst en gång till som inte slutar med att jag kör in i en häck. Visserligen en vettig poäng men ah, varför ska det vara så jobbigt att ta körkort?
Vi har i alla fall bara 3 veckor kvar i skolan av plugg (!!!!!) och i takt med att det börjar bli sommar händer det där som har hänt mig varje sommar de senaste fyra åren. Jag får ett sådant oerhört sug efter att bli en springande människa. Har ingen aning om varifrån det kommer eller vad det beror på men varje sommar är det där och varje sommar gör jag en insats och försöker bli en sådan som springer regelbundet. Förra sommaren var nog den sommar som jag har lyckats allra bäst med mitt mål, för emot slutet kunde jag springa 2,5 km i sträck utan att dö och tyckte nästan att det var kul men trots det så sa jag till mig själv att "nästa sommar ska jag inte ens försöka, för det tar sådan tid innan det blir kul och jag blir bra på det och det är bara så svinigt jobbigt". Och min plan har alltid varit att hålla fast vid det uttalandet men, så har det blivit varmt, sommaren har börjat närma sig och min kropp har blivit allt mer sugen på att ge sig ut i spåret (trots att jag har gjort mitt bästa för att tysta den) så igår snörade jag på mig mina löparskor, tog med mig mamma och staplade ut i spåret. Tog mig runt 2,5 km genom att växla mellan att gå och springa och det var TYP KUL. VAD HÄNDER? Nu återstår bara att se om jag lyckas hålla i det här eller inte. SPÄNNANDE
Annars har jag övningskört en del och som alltid fått panik när det finns andra bilar runtom mig. I lördags hade jag flera bilar bakom mig, ett möte, en bil som låg på treans växel och mig själv som trodde att jag inte skulle hinna växla ner så jag fick panik och körde in i vår häck istället för att svänga in på uppfarten... Det var några ångestfyllda timmar efter det innan jag vågade mig ut för att kolla på bilen och insåg att det knappt syntes att jag kört rakt in i häcken. Och idag ska jag ut och köra igen, för både mamma och pappa menar att även om jag struntar i att ta körkort (vilket jag är oerhört inne på för tillfället) så borde jag köra minst en gång till som inte slutar med att jag kör in i en häck. Visserligen en vettig poäng men ah, varför ska det vara så jobbigt att ta körkort?
Vi har i alla fall bara 3 veckor kvar i skolan av plugg (!!!!!) och i takt med att det börjar bli sommar händer det där som har hänt mig varje sommar de senaste fyra åren. Jag får ett sådant oerhört sug efter att bli en springande människa. Har ingen aning om varifrån det kommer eller vad det beror på men varje sommar är det där och varje sommar gör jag en insats och försöker bli en sådan som springer regelbundet. Förra sommaren var nog den sommar som jag har lyckats allra bäst med mitt mål, för emot slutet kunde jag springa 2,5 km i sträck utan att dö och tyckte nästan att det var kul men trots det så sa jag till mig själv att "nästa sommar ska jag inte ens försöka, för det tar sådan tid innan det blir kul och jag blir bra på det och det är bara så svinigt jobbigt". Och min plan har alltid varit att hålla fast vid det uttalandet men, så har det blivit varmt, sommaren har börjat närma sig och min kropp har blivit allt mer sugen på att ge sig ut i spåret (trots att jag har gjort mitt bästa för att tysta den) så igår snörade jag på mig mina löparskor, tog med mig mamma och staplade ut i spåret. Tog mig runt 2,5 km genom att växla mellan att gå och springa och det var TYP KUL. VAD HÄNDER? Nu återstår bara att se om jag lyckas hålla i det här eller inte. SPÄNNANDE
Kommentarer
Skicka en kommentar