Hej dagboken/bloggen/whatever
Jag är så lycklig just nu. Jag är så tacksam över att jag har hamnat här, att jag har fått chansen att göra det jag gör och att jag får lära mig så mycket. I somras kom jag fram till att jag hatade att lära mig nya saker, eftersom det alltid innebar att jag till en början var dålig på något och jag hatar att vara dålig på saker, men jag tror inte att den insikten stämmer längre. Visst är det fortfarande svinjobbigt att lära sig saker och göra fel men varje gång det blir fel så blir jag på något sätt en bättre människa. Och ja, det sög att råka frysa ner innehållet i kylskåpet men nu vet jag ändå att det är bra att tänka ett steg längre när jag ska ta nya beslut och ibland har jag en mindre bra ledarstil i mina barngrupper men jag märker ju också att just den stilen inte fungerar och ändrar den till nästa gång. Misstag är fortfarande det värsta jag vet och det som ger mig allra mest ångest men min senaste ambition är att försöka fråga mig själv vad jag kan lära mig av just det här misstaget och då blir det på något sätt lite lättare.
Dessutom är mitt jobb det bästa som har hänt mig. Jag har nördat pedagogik, olika taktiker för att få ihop en grupp och alla olika sätt en kan möta människor på med mamma och pappa sedan högstadiet och nu är det liksom mitt jobb?? Jag kan fundera över hur jag vill profilera mig i den här gruppen och vilken typ av ledarstil jag vill anamma och sedan får jag gå ut, möta människor och ta reda på vad som verkligen funkar och vad som inte gör det. Det är, på riktigt, en DRÖM som går i uppfyllelse. Alla betraktelser jag gjort under mina skolår och alla sätt jag sätt jag velat bli bemött av mina ledare kan jag nu omsätta till verklighet. Och ibland så klickar det och jag känner i hela mig att jag nått fram till den här människan och det är fantastiskt. För varje dag som går blir jag mer och mer säker på att min framtid ligger i att jobba med människor och det är underbart samtidigt som det känns så självklart, för vart annars skulle jag vara? Och sedan om det är i kyrkliga sammanhang eller inom lärarkåren eller på en förskola (som är min senaste obsession) kan väl bara tiden utvisa men är det så att människor har ett kall så är detta verkligen mitt kall.
Jag funderar också väldigt mycket på Gud nu för tiden, både i ord och samtal med mina kollegor men även i mina tankar. Det är inte speciellt konstigt med tanke på min arbetsplats men det är väldigt häftigt att utforska min tro och hur den kan påverka mitt liv. Jag har trott från och till på något större i flera år men det var först i somras som jag verkligen började fråga mig själv och universum vad jag egentligen vill tro på och hur den tron ska få ta uttryck för mig. Det är en oerhört knivig fråga och även om jag i somras fick väldigt starka upplevelser av den Gud som jag tror på så går det för det mesta ganska trögt på den fronten. Jag har så svårt för vissa av sätten att se på Gud och även vissa av orden som ofta används för att beskriva den kristna guden. När någon inleder en bön med "O Herre" ser jag en sträng, dömande man framför mig och det är inte alls likt min gudsbild. Min bild av Gud handlar snarare om någon som alltid finns där och som inte dömer eller bryr sig om huruvida jag gör rätt eller inte och som är mycket större än något som ryms i en mänsklig gestalt och som nås bäst med orden "Hej Gud, jag har tänkt på en sak..." Ibland kan jag dock känna att allt mitt tänk kring att GudärintemänskligochverkligeninteenmanochHerreärettsådåligtord tar bort själva grundfokuset, som ändå måste vara att välkomna Gud att bli delaktig i mitt liv, så den här veckan bestämde jag mig för att strunta i vad alla andra säger och tänker om Gud och istället bara försöka vila i att Gud finns och att jag kan befinna mig i den existensen helt utan att behöva prestera. Och det är exakt lika svårt att förklara och tänka kring Gud som innan men jag vet inte, på något sätt har jag den här veckan känt mig närmare Gud än innan. Det är väldigt häftigt.
Och med den smått frireligiösa utläggningen tänkte jag avsluta detta svammel. Nu ska jag gå och ta en muffins och klämma ett avsnitt av Vampire Diaries. Ha det!
Jag är så lycklig just nu. Jag är så tacksam över att jag har hamnat här, att jag har fått chansen att göra det jag gör och att jag får lära mig så mycket. I somras kom jag fram till att jag hatade att lära mig nya saker, eftersom det alltid innebar att jag till en början var dålig på något och jag hatar att vara dålig på saker, men jag tror inte att den insikten stämmer längre. Visst är det fortfarande svinjobbigt att lära sig saker och göra fel men varje gång det blir fel så blir jag på något sätt en bättre människa. Och ja, det sög att råka frysa ner innehållet i kylskåpet men nu vet jag ändå att det är bra att tänka ett steg längre när jag ska ta nya beslut och ibland har jag en mindre bra ledarstil i mina barngrupper men jag märker ju också att just den stilen inte fungerar och ändrar den till nästa gång. Misstag är fortfarande det värsta jag vet och det som ger mig allra mest ångest men min senaste ambition är att försöka fråga mig själv vad jag kan lära mig av just det här misstaget och då blir det på något sätt lite lättare.
Dessutom är mitt jobb det bästa som har hänt mig. Jag har nördat pedagogik, olika taktiker för att få ihop en grupp och alla olika sätt en kan möta människor på med mamma och pappa sedan högstadiet och nu är det liksom mitt jobb?? Jag kan fundera över hur jag vill profilera mig i den här gruppen och vilken typ av ledarstil jag vill anamma och sedan får jag gå ut, möta människor och ta reda på vad som verkligen funkar och vad som inte gör det. Det är, på riktigt, en DRÖM som går i uppfyllelse. Alla betraktelser jag gjort under mina skolår och alla sätt jag sätt jag velat bli bemött av mina ledare kan jag nu omsätta till verklighet. Och ibland så klickar det och jag känner i hela mig att jag nått fram till den här människan och det är fantastiskt. För varje dag som går blir jag mer och mer säker på att min framtid ligger i att jobba med människor och det är underbart samtidigt som det känns så självklart, för vart annars skulle jag vara? Och sedan om det är i kyrkliga sammanhang eller inom lärarkåren eller på en förskola (som är min senaste obsession) kan väl bara tiden utvisa men är det så att människor har ett kall så är detta verkligen mitt kall.
Jag funderar också väldigt mycket på Gud nu för tiden, både i ord och samtal med mina kollegor men även i mina tankar. Det är inte speciellt konstigt med tanke på min arbetsplats men det är väldigt häftigt att utforska min tro och hur den kan påverka mitt liv. Jag har trott från och till på något större i flera år men det var först i somras som jag verkligen började fråga mig själv och universum vad jag egentligen vill tro på och hur den tron ska få ta uttryck för mig. Det är en oerhört knivig fråga och även om jag i somras fick väldigt starka upplevelser av den Gud som jag tror på så går det för det mesta ganska trögt på den fronten. Jag har så svårt för vissa av sätten att se på Gud och även vissa av orden som ofta används för att beskriva den kristna guden. När någon inleder en bön med "O Herre" ser jag en sträng, dömande man framför mig och det är inte alls likt min gudsbild. Min bild av Gud handlar snarare om någon som alltid finns där och som inte dömer eller bryr sig om huruvida jag gör rätt eller inte och som är mycket större än något som ryms i en mänsklig gestalt och som nås bäst med orden "Hej Gud, jag har tänkt på en sak..." Ibland kan jag dock känna att allt mitt tänk kring att GudärintemänskligochverkligeninteenmanochHerreärettsådåligtord tar bort själva grundfokuset, som ändå måste vara att välkomna Gud att bli delaktig i mitt liv, så den här veckan bestämde jag mig för att strunta i vad alla andra säger och tänker om Gud och istället bara försöka vila i att Gud finns och att jag kan befinna mig i den existensen helt utan att behöva prestera. Och det är exakt lika svårt att förklara och tänka kring Gud som innan men jag vet inte, på något sätt har jag den här veckan känt mig närmare Gud än innan. Det är väldigt häftigt.
Och med den smått frireligiösa utläggningen tänkte jag avsluta detta svammel. Nu ska jag gå och ta en muffins och klämma ett avsnitt av Vampire Diaries. Ha det!
❤❤❤
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera