Jag befinner mig mitt i min andra officiella jobbvecka och har idag ledigt ända fram till klockan 2. Egentligen hjälper jag till i världens gulligaste pensionärskör varje onsdag förmiddag men körledaren, som faktiskt kan någonting om musik, är på semester och därför ställdes den in. Planen för idag är således att dra runt här hemma hela eftermiddagen, laga svampsoppa till lunch, träffa min handledare, hålla i en barnkör med min församlingspedagog Iris (som inte heller kan så mycket om musik så det blir kul) och sedan ha miniorer med samma barn och samma Iris.
Troligen är jag och jobbet i den allra första förälskelsefasen nu men det är verkligen allt jag har drömt om. Det allra mesta jag gör är både läskigt och ovant men det är läskigt på ett bra sätt och även om vissa saker är så ovana att jag gör fel hela tiden så gör det ingenting, för någon lär jag ju lära mig att göra det på rätt sätt. Mina arbetsuppgifter är på ett sätt ganska olika varandra men egentligen väldigt lika varandra för alla handlar de om att möta människor. Oavsett om det handlar om att koka soppa till sopplunchen för ett gäng pensionärer, hjälpa till på förskolan där alla barn redan känner igen mig och vill leka NU (igår spelade jag "fia med knuff" med ett barn som mest gick ut på att han slog tärningen och hoppade så många steg att han kom direkt till målet) eller hålla koll på ett tjugotal juniorer som alla ska lyckas måla självporträtt utan att all färg hamnar på golvet så träffar jag människor hela tiden och det är också väldigt ovant men också bra för mig och mina erfarenheter. Bara efter en och en halv vecka vet jag saker om mig själv som jag inte hade koll på innan och det här året kommer att lära mig så mycket.
Om en vecka har jag bott själv i en hel månad och det är fortfarande som en berg- och dalbana. För det mesta går det bra och jag förundras över sådana saker som att jag kan gå på toa med öppen dörr, slänga kläder lite var som och strunta i att borsta tänderna en kväll om jag inte orkar utan att någon kommer med invändningar. Jag kan lyssna på exakt vad jag vill, titta på vilka serier som helst och äta vad jag vill och för det mesta är den friheten väldigt skön och väldigt efterlängtad. Men trots att jag ganska ofta trivs mer än okej i mitt eget sällskap så blir det ibland alldeles för ensamt och att inse att jag är den enda som kommer hem på kvällarna, att jag nästan alltid äter frukost ensam och inte har någon som frågar hur min dag har varit suger och i de stunderna vill jag bara flytta hem igen och aldrig någonsin lämna Borensberg.
Då tackar jag Internet för att det finns så att jag kan Skypa med le family när jag behöver det som mest och jag tackar My för att hon bara bor 2 busshållplatser ifrån mig så att jag alltid kan gå dit när jag akut behöver mänsklig kontakt. Dessutom har jag efter kursen jag var på för några veckor sedan träffat alla andra volontärer och bara att veta att det finns 15 andra människor som går igenom liknande saker som jag är väldigt skönt. Jag håller fortfarande på att lära mig det här med att bo själv och saknar än så länge rutiner kring det mesta men så får det vara. Någon gång kanske jag får koll på allt som rör städning, matlagning och allt annat som tydligen inte händer av sig självt
PUSS
Troligen är jag och jobbet i den allra första förälskelsefasen nu men det är verkligen allt jag har drömt om. Det allra mesta jag gör är både läskigt och ovant men det är läskigt på ett bra sätt och även om vissa saker är så ovana att jag gör fel hela tiden så gör det ingenting, för någon lär jag ju lära mig att göra det på rätt sätt. Mina arbetsuppgifter är på ett sätt ganska olika varandra men egentligen väldigt lika varandra för alla handlar de om att möta människor. Oavsett om det handlar om att koka soppa till sopplunchen för ett gäng pensionärer, hjälpa till på förskolan där alla barn redan känner igen mig och vill leka NU (igår spelade jag "fia med knuff" med ett barn som mest gick ut på att han slog tärningen och hoppade så många steg att han kom direkt till målet) eller hålla koll på ett tjugotal juniorer som alla ska lyckas måla självporträtt utan att all färg hamnar på golvet så träffar jag människor hela tiden och det är också väldigt ovant men också bra för mig och mina erfarenheter. Bara efter en och en halv vecka vet jag saker om mig själv som jag inte hade koll på innan och det här året kommer att lära mig så mycket.
Om en vecka har jag bott själv i en hel månad och det är fortfarande som en berg- och dalbana. För det mesta går det bra och jag förundras över sådana saker som att jag kan gå på toa med öppen dörr, slänga kläder lite var som och strunta i att borsta tänderna en kväll om jag inte orkar utan att någon kommer med invändningar. Jag kan lyssna på exakt vad jag vill, titta på vilka serier som helst och äta vad jag vill och för det mesta är den friheten väldigt skön och väldigt efterlängtad. Men trots att jag ganska ofta trivs mer än okej i mitt eget sällskap så blir det ibland alldeles för ensamt och att inse att jag är den enda som kommer hem på kvällarna, att jag nästan alltid äter frukost ensam och inte har någon som frågar hur min dag har varit suger och i de stunderna vill jag bara flytta hem igen och aldrig någonsin lämna Borensberg.
Då tackar jag Internet för att det finns så att jag kan Skypa med le family när jag behöver det som mest och jag tackar My för att hon bara bor 2 busshållplatser ifrån mig så att jag alltid kan gå dit när jag akut behöver mänsklig kontakt. Dessutom har jag efter kursen jag var på för några veckor sedan träffat alla andra volontärer och bara att veta att det finns 15 andra människor som går igenom liknande saker som jag är väldigt skönt. Jag håller fortfarande på att lära mig det här med att bo själv och saknar än så länge rutiner kring det mesta men så får det vara. Någon gång kanske jag får koll på allt som rör städning, matlagning och allt annat som tydligen inte händer av sig självt
PUSS
Kommentarer
Skicka en kommentar