Igår åt jag sushi till kvällsmat pga teater med klassen (vi såg 1984 och den var svinbra även om jag inte riktigt har fattat allt som hände än. Fett sevärd) och allmänt carpande och insåg vilket stort antiklimax sushi egentligen är...
Jag älskar sushi (mitt enda krav på en framtida partner är att hen ska kunna göra egen sushi och gärna mata mig med den) och äter det så pass sällan att jag nästan brukar drömma om nästa gång jag kommer att kunna äta det. Lätt en av mina favoriträtter. Äter visserligen bara vegetarisk sushi, eftersom jag är vegetarian och för att rå fisk är väldigt slemmigt, men det är verkligen bland det godaste en kan välja att stoppa ner i munnen. Dock så tar det slut så himla fort?! Till exempel igår så gick jag hela dagen och verkligen längtade tills kvällen när jag skulle kunna få köpa sushi från mitt favoritställe (och också enda stället i Linköping jag ätit sushi på men det är en annan historia) Wasabi, krasha i GU-lokalen (bästa med att ha nyckel dit är att en alltid kan krasha där utan att någon tittar misstänksamt på en. Är ju faktiskt ordförande, hallå) i brist på ställen att äta takeaway på i vintertid eftersom matsällskapet inte gillar sushi (jag vet, sjuk människa) och sedan bara njuta. Njuta av ingefäran, av att få lite för mycket wasabi och snora resten av kvällen, av grönsaksrullarna och av att doppa avokadorullen i soja och bara muffla in allt i munnen.
Och visst njöt jag. Absolut. Det var bara över på så himla kort tid. Det tog knappt en kvart att äta upp allt och då ansträngde jag mig ändå för att äta långsamt. All längtan jag byggt upp dog på ynka 15 minuter och det, ja, det är faktiskt lite sorgligt. Dessutom skriker det antiklimax om det.
Jag älskar sushi (mitt enda krav på en framtida partner är att hen ska kunna göra egen sushi och gärna mata mig med den) och äter det så pass sällan att jag nästan brukar drömma om nästa gång jag kommer att kunna äta det. Lätt en av mina favoriträtter. Äter visserligen bara vegetarisk sushi, eftersom jag är vegetarian och för att rå fisk är väldigt slemmigt, men det är verkligen bland det godaste en kan välja att stoppa ner i munnen. Dock så tar det slut så himla fort?! Till exempel igår så gick jag hela dagen och verkligen längtade tills kvällen när jag skulle kunna få köpa sushi från mitt favoritställe (och också enda stället i Linköping jag ätit sushi på men det är en annan historia) Wasabi, krasha i GU-lokalen (bästa med att ha nyckel dit är att en alltid kan krasha där utan att någon tittar misstänksamt på en. Är ju faktiskt ordförande, hallå) i brist på ställen att äta takeaway på i vintertid eftersom matsällskapet inte gillar sushi (jag vet, sjuk människa) och sedan bara njuta. Njuta av ingefäran, av att få lite för mycket wasabi och snora resten av kvällen, av grönsaksrullarna och av att doppa avokadorullen i soja och bara muffla in allt i munnen.
Och visst njöt jag. Absolut. Det var bara över på så himla kort tid. Det tog knappt en kvart att äta upp allt och då ansträngde jag mig ändå för att äta långsamt. All längtan jag byggt upp dog på ynka 15 minuter och det, ja, det är faktiskt lite sorgligt. Dessutom skriker det antiklimax om det.
Kommentarer
Skicka en kommentar