Oktober tog ju slut för några dagar sedan och med det även min andra månad i götet. Både tvåmånadersjublieumet med jobbet och med slackerlyan firade jag antingen hemma i borensberg eller på väg till borensberg men oavsett vilket så har oktober inneburit lärdomar. Till skillnad från september har jag inte varit duktig och gjort en lista över varje gång jag fått en ny upptäckt men det kommer nog gå ändå. Lär säkert missa grejer men man kan ju inte heller ha stenkoll på livet hela tiden.
En stor lärdom är vikten av att försöka möta människor där de är. Det funkar liksom inte bara att köra på och gå efter vad en själv tycker är bäst utan som soppkokare, ledare eller extra förskolepedagog så är jag där för någon annan. Deltagarna kommer till dessa aktiviteter för att de vill få ut något av det, och det kan vara alltifrån en pratstund över en måltid soppa till att måla varsin mugg och busa med sina kompisar, och mitt uppdrag är att tillsammans med de ordinarie ledarna försöka lösa detta. Se till så att alla känner sig bekräftade, ser någon mening med sin uppgift och förhoppningsvis har lite kul. Jag ska inte låtsas som att jag har ett svar på detta, för jag kämpar med det varje gång, men ändå, är det något jag tror att jag börjar lära mig är det att det går lättare i varje grupp om man försöker utgå från de som är där. Ser dem i ögonen, frågar om deras dag eller om de har tänkt på något speciellt och försöker uppmuntra det de gör.
Från och till är jag dock superdålig på det. Det är väl kanske en av mina största utmaningar (framförallt när det kommer till barngrupperna), att hitta en balans mellan att vara tydlig och få dem att göra de saker det är meningen att de ska göra (dvs ta i med magstödet och bli smått irriterad) och att lyssna på dem och försöka förstå varför de inte vill göra som jag och min ledare vill. Jag har en tendens att dra åt tydligheten och ibland skrika mer än vad jag egentligen vill, vilket för två veckor sedan gav mig epitetet "arga Johanna" bland mina miniorer. Det är kanske inte mitt livs stolta ögonblick men jag fattar vart det kommer ifrån och det har också fått mig att fundera kring hur jag i fortsättningen vill agera i den gruppen. Jag kanske kan försöka tippa över till den andra sidan och försöka lyssna på barnen istället för att triggas av dem och bli arg? Kanske kan jag försöka ignorera mitt kontrollbehov och börja acceptera att det inte alltid kan vara 100 % ordning? Vi får se, nästa gång jag har dessa miniorer är på onsdag och jag är både nervös och taggad över att få träffa dem igen och pröva mina nya taktiker.
En annan grej jag börjat lära mig under oktober och verkligen jobbat för att ta till mig är att Gud finns. Jag har väl kanske alltid trott på något "mer" men i och med att kyrkan blev min arbetsplats och andakter, bordsböner och reflektioner kring den kristna tron blev en normal del av mitt liv så har min relation till Gud fördjupats. Det är inget som kommit över en natt och den här relationen kommer alldeles troligen att fortsätta utvecklas men framförallt den senaste månaden har jag känt att Gud faktiskt finns där för mig. Den här upptäckten har inte på något sätt gett mig superkrafter eller ett svar på livets alla frågor men det har gett mig trygghet. När jag haft ångest eller jobbiga tankar eller rent allmänt hatat livet har jag kunnat vända mig till Gud och inte direkt hittat några lösningar men funnit frid. Det som är jobbigt är fortfarande jobbigt men med hjälp av Gud har jag kunnat sätta det i perspektiv och fått någon slags känsla av att allt ändå är okej och att det inte är något fel på mig. Sedan har jag även börjat känna av Gud i mer lyckliga sammanhang, som i ett samtal med min kollega eller en andakt vi hade en morgon, men just den här månaden har jag och Gud verkligen connectat när jag inte mått toppen.
Jag börjar också komma allt närmare mig själv och acceptera att den individen jag är faktiskt inte är så dum att ha att göra med. Det är väldigt lätt att fastna i självhat och inte se något bra med sig själv och jag verkligen varit där men jag är inte alls där längre. En del av förtjänsten tror jag ligger hos min klass som verkligen format mig till en person som jag för det mesta älskar och en annan del tror jag ligger i att jag bor för mig själv numera. Att inte bo med någon annan leder ju till att man bara har sig själv att tillgå och det har för mig lett till att jag är mycket mer bekväm i mig själv än tidigare. Ända sedan jag flyttade och kom över det steget där allt var ensamt och sorgligt så har jag upplevt en frihet som jag aldrig känt av tidigare. Den friheten kommer av att jag är den som bestämmer allt och därmed kan göra vad jag vill, hur jag vill, och jag uppskattar den så mycket! Det här är så svårt att förklara eftersom det snarare är en känsla än något som går att klä i ord men för mig är det en väldigt positiv känsla.
Jag tror att jag nöjer mig där. Oktober har allt som allt varit en mycket bra månad och den månad då jag verkligen börjar komma in i rutinerna. Kände så även vid septembers slut men den vägen har bara blivit ännu klarare under oktober, vilket är mycket skönt. PUSS
En stor lärdom är vikten av att försöka möta människor där de är. Det funkar liksom inte bara att köra på och gå efter vad en själv tycker är bäst utan som soppkokare, ledare eller extra förskolepedagog så är jag där för någon annan. Deltagarna kommer till dessa aktiviteter för att de vill få ut något av det, och det kan vara alltifrån en pratstund över en måltid soppa till att måla varsin mugg och busa med sina kompisar, och mitt uppdrag är att tillsammans med de ordinarie ledarna försöka lösa detta. Se till så att alla känner sig bekräftade, ser någon mening med sin uppgift och förhoppningsvis har lite kul. Jag ska inte låtsas som att jag har ett svar på detta, för jag kämpar med det varje gång, men ändå, är det något jag tror att jag börjar lära mig är det att det går lättare i varje grupp om man försöker utgå från de som är där. Ser dem i ögonen, frågar om deras dag eller om de har tänkt på något speciellt och försöker uppmuntra det de gör.
Från och till är jag dock superdålig på det. Det är väl kanske en av mina största utmaningar (framförallt när det kommer till barngrupperna), att hitta en balans mellan att vara tydlig och få dem att göra de saker det är meningen att de ska göra (dvs ta i med magstödet och bli smått irriterad) och att lyssna på dem och försöka förstå varför de inte vill göra som jag och min ledare vill. Jag har en tendens att dra åt tydligheten och ibland skrika mer än vad jag egentligen vill, vilket för två veckor sedan gav mig epitetet "arga Johanna" bland mina miniorer. Det är kanske inte mitt livs stolta ögonblick men jag fattar vart det kommer ifrån och det har också fått mig att fundera kring hur jag i fortsättningen vill agera i den gruppen. Jag kanske kan försöka tippa över till den andra sidan och försöka lyssna på barnen istället för att triggas av dem och bli arg? Kanske kan jag försöka ignorera mitt kontrollbehov och börja acceptera att det inte alltid kan vara 100 % ordning? Vi får se, nästa gång jag har dessa miniorer är på onsdag och jag är både nervös och taggad över att få träffa dem igen och pröva mina nya taktiker.
En annan grej jag börjat lära mig under oktober och verkligen jobbat för att ta till mig är att Gud finns. Jag har väl kanske alltid trott på något "mer" men i och med att kyrkan blev min arbetsplats och andakter, bordsböner och reflektioner kring den kristna tron blev en normal del av mitt liv så har min relation till Gud fördjupats. Det är inget som kommit över en natt och den här relationen kommer alldeles troligen att fortsätta utvecklas men framförallt den senaste månaden har jag känt att Gud faktiskt finns där för mig. Den här upptäckten har inte på något sätt gett mig superkrafter eller ett svar på livets alla frågor men det har gett mig trygghet. När jag haft ångest eller jobbiga tankar eller rent allmänt hatat livet har jag kunnat vända mig till Gud och inte direkt hittat några lösningar men funnit frid. Det som är jobbigt är fortfarande jobbigt men med hjälp av Gud har jag kunnat sätta det i perspektiv och fått någon slags känsla av att allt ändå är okej och att det inte är något fel på mig. Sedan har jag även börjat känna av Gud i mer lyckliga sammanhang, som i ett samtal med min kollega eller en andakt vi hade en morgon, men just den här månaden har jag och Gud verkligen connectat när jag inte mått toppen.
Jag börjar också komma allt närmare mig själv och acceptera att den individen jag är faktiskt inte är så dum att ha att göra med. Det är väldigt lätt att fastna i självhat och inte se något bra med sig själv och jag verkligen varit där men jag är inte alls där längre. En del av förtjänsten tror jag ligger hos min klass som verkligen format mig till en person som jag för det mesta älskar och en annan del tror jag ligger i att jag bor för mig själv numera. Att inte bo med någon annan leder ju till att man bara har sig själv att tillgå och det har för mig lett till att jag är mycket mer bekväm i mig själv än tidigare. Ända sedan jag flyttade och kom över det steget där allt var ensamt och sorgligt så har jag upplevt en frihet som jag aldrig känt av tidigare. Den friheten kommer av att jag är den som bestämmer allt och därmed kan göra vad jag vill, hur jag vill, och jag uppskattar den så mycket! Det här är så svårt att förklara eftersom det snarare är en känsla än något som går att klä i ord men för mig är det en väldigt positiv känsla.
Jag tror att jag nöjer mig där. Oktober har allt som allt varit en mycket bra månad och den månad då jag verkligen börjar komma in i rutinerna. Kände så även vid septembers slut men den vägen har bara blivit ännu klarare under oktober, vilket är mycket skönt. PUSS
Bra tänkt, imponerande. Jag kanske kan lära mig en hel del.
SvaraRadera