Jag är här nu. Pappa och jag kom fram runt halv ett igår och sedan dess har jag tillbringat väldigt mycket tid i den två som numera är mitt hem. Vi har gjort visiter till IKEA, MediaMarkt och Coop och även om jag fortfarande saknar en hel del grejer så har jag tillräckligt mycket av allting för att klara mig själv här om några dagar.
Allting är väldigt konstigt. Det är så svårt att förstå att jag från och med tisdag när mamma åker hem med tåget kommer att bo här helt själv. Att den här tvåan är mitt hem. Att när jag säger "Jag drar mig nog hemåt nu" så kommer jag att ta bussen till den här lägenheten och inte till huset i Borensberg.
Igår kväll när pappa hade tagit bilen hemåt kändes allting jättejobbigt. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas bo här helt själv och även om min lägenheten är väldigt fin och gullig så kändes den inte alls som jag. Det har trots allt bott en 90 år gammal kvinna här innan mig och det sätter sina spår i både tapeter, blommor och dekorationer. Dessutom är lägenheten byggd någon gång på 50-talet och allting var bara så himla nytt och så himla inte alls som hemma i Borensberg och jag var övertygad om att jag skulle gråta mig till sömns varje kväll hela tiden som jag bor här.
Sedan gick jag och lade mig i mitt nya rum, vände och vred på mig en hel del för surprise surprise min säng här är inte alls som sängen hemma men till slut somnade jag och när jag väl vaknade (svinpigg vid klockan 7...) var jag oerhört lugn. Allt som jag känt igår var som bortblåst och istället kände jag mig tryggt förvissad om att det här året kommer att bli bra och att jag kommer klara det utan att gå under på kuppen. Det känns fortfarande väldigt konstigt och smått läskigt att veta att jag snart bor helt själv men jag är inte orolig över hur det ska bli för på något sätt vet jag att det kommer att bli bra och den känslan är så himla skön att ha i kroppen.
Idag har jag packat upp alla mina flyttkartonger. Tanken var inte att jag skulle packa upp alla på en och samma dag utan ta det lite i etapper fram tills att jag börjar jobba men dels var det så jobbigt att bo i ett hav av flyttkartonger och dels så kändes lägenheten mer som min för varje kartong jag packade upp så jag körde på. Sovrummet skriker numera JOHANNA (någon gång ska jag visa min bokhylla för den är så goals) och de andra rummen tar sig. Lägenheten som helhet växer också på mig och det känns som att jag och lägenheten tillsammans kan skapa något bra.
Allting är väldigt konstigt. Det är så svårt att förstå att jag från och med tisdag när mamma åker hem med tåget kommer att bo här helt själv. Att den här tvåan är mitt hem. Att när jag säger "Jag drar mig nog hemåt nu" så kommer jag att ta bussen till den här lägenheten och inte till huset i Borensberg.
Igår kväll när pappa hade tagit bilen hemåt kändes allting jättejobbigt. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas bo här helt själv och även om min lägenheten är väldigt fin och gullig så kändes den inte alls som jag. Det har trots allt bott en 90 år gammal kvinna här innan mig och det sätter sina spår i både tapeter, blommor och dekorationer. Dessutom är lägenheten byggd någon gång på 50-talet och allting var bara så himla nytt och så himla inte alls som hemma i Borensberg och jag var övertygad om att jag skulle gråta mig till sömns varje kväll hela tiden som jag bor här.
Sedan gick jag och lade mig i mitt nya rum, vände och vred på mig en hel del för surprise surprise min säng här är inte alls som sängen hemma men till slut somnade jag och när jag väl vaknade (svinpigg vid klockan 7...) var jag oerhört lugn. Allt som jag känt igår var som bortblåst och istället kände jag mig tryggt förvissad om att det här året kommer att bli bra och att jag kommer klara det utan att gå under på kuppen. Det känns fortfarande väldigt konstigt och smått läskigt att veta att jag snart bor helt själv men jag är inte orolig över hur det ska bli för på något sätt vet jag att det kommer att bli bra och den känslan är så himla skön att ha i kroppen.
Idag har jag packat upp alla mina flyttkartonger. Tanken var inte att jag skulle packa upp alla på en och samma dag utan ta det lite i etapper fram tills att jag börjar jobba men dels var det så jobbigt att bo i ett hav av flyttkartonger och dels så kändes lägenheten mer som min för varje kartong jag packade upp så jag körde på. Sovrummet skriker numera JOHANNA (någon gång ska jag visa min bokhylla för den är så goals) och de andra rummen tar sig. Lägenheten som helhet växer också på mig och det känns som att jag och lägenheten tillsammans kan skapa något bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar